"Konsten att vara kvinna" av Caitlin Moran
Orginal titel: How to be a woman
ISBN: 978-7429-300-5
Första svenska utgåva Albert Bonniers förlag 2012
320 sidor
Hörde talas om denna bok på tv4 morgon. Tilde de Paula var helt lyrisk, hon hade inte läst den men hört att den var jätte bra. Att man som kvinna skrattar högt när man läser den. Så när jag och mamma var på Gekås, Ullared och jag fick yn på denna bok för 39 kr så tänkte jag att "Why not"
Jag skrattade dock inte rakt ut. Nä det var först när jag hade läst halva boken och lite till som jag började uppskatta den. Nu avgudar jag denna underbara kvinna som skrivit boken men i början så fick jag tvinga mig att läsa vidare.
Boken är en självbiografi som i stort sett handlar om hur det är att vara kvinna och växa upp i England. I början tycker jag att det känns nästan tragisk när det handlar om 13-åriga Caitlin hur hon ska tackla att hon håller på att bli kvinna i en familj som har för många barn för att hinna se alla.
I början känner jag äen att "jaha, så fort det är en bok om kvinnor så ska det handla om feminism och sex". Vilket jag kan bli trött på. Caitlins sätt att se på sig själv också är väldigt skrämmande.
Men det fanns en del saker i boken som jag bá "AHA!!!! :) ". Jag har vikt de sidor som jag fastnade för så jag tänkte skriva lite ur dem.
Det handlar om att köpa snygga skor (för som kvinna måste man tydligen ha skointresse) men som man inte kan gå i. Hur ont det gör och att kvinnor pinar sig igenom en kväll där deras fötter gör så ont så att de vill hugga av dem. Och där känner väl typ alla igen sig :)
" I hela universum finns det max tio personer som kan gå i högklackade skor. Och sex av dem är transor. Alla vi andra får helt enkelt.....ge upp. Lägga ner. Äntligen böja oss för vad naturen säger till oss: vi kan ju inte gå i dem. VI KAN INTE GÅ I FANSKAPEN. Vi kunde lika gärna gå ut och festa i antigravitationsskor eller inlines.
Överallt syns bevis för de högklackade skornas obrukbarhet, och allra mest uppenbart blir det på bröllop, där det ju närmast är påbjudet med högklackat. I andanom föreställer vi oss bröllop som en högtidlig sammankomst med eleganta kvinnor i sin bästa stass. En av årets stora chanser att låtsas att man är på Oscarsgalan med stilettskor. Fast i verkligheten liknar det mest årsmötet för Tina Turner- imitatörer: en massa kvinnor som vacklar runt på ovan höjd med fötter som väller ut över stramande, sadistisk satäng och tår som kommer att vara bedövade i flera dagar".
Caitlin skriver även om kvinnor och kläder. Att det många gånger är viktigt hur en kvinna klär sig, att det har betydelse för hur andra människor bemöter henne. Att en kvinna får klä sig efter dagen beroende på om hon ska vara ledig, gå till jobbet, gå till skolan, umgås med vänner, gå på möte. Medans män kan ha ungefär samma typ av kläder alltid.
"Det är nämligen inte lätt att hitta kläder man trivs i. Jag hittar ju aldrig någonting!. Allting är ju en halv decimeter för kort och två snäpp för knalligt, och så är det ju inga ärmar på någonting. Varför är det inga ärmar? Om alla kvinnor i det här landet fick lov att skyla överarmarna som Gud avsåg att de skulle göra, så skulle försäljningen av ångestdämpande mediciner halveras på två veckor. Varför inns det inget åt mig i denna jättelika, överbelysta affär?"
En av Caitlins döttrar hade kolik om bebis och det sättet som hon skriver det på var så skönt att läsa för vårn son hade ju oxå kolik och har man haft ett barn med kolik så förstår man varför hon skriver som hon gör.
" Efter att ha blivit mörbultad av en kolik- bebis i sex veckor så skulle jag gladeligen ha skjutit skallen av jordens sista panda om det hade fått ungen att sluta skrika ens en minut. De tvättbara blöjorna dissades till förmån för engångs, och vi levde på färdigmat. Vi orkade inte återvinna någonting och i köket såg det ut som ett skyttegravskrig. Vi gick ur facket och avbröt välgörenhetsdonationerna- annars hade vi ju inte råd med engångsblöjor och färdiglagad mat. Min mamma kunde ha dött utan att jag hade vetat om det eller ens orkat bry mig. Vad som försigick utom hemmets väggar hade jag ingen aning om".
Caitlin skriver även om abort. Hon skriver att hon inte tycker att man ska göra abort hur som helst eller i sent skede men hon skriver om det att det är kvinnans fria val och kvinnor int eär sämre för det. Hon skrev så himla bra om det så det tänkte jag också skriva här.
" Det som retar mig är uppfattningen att kvinnor som gör abort är okvinnliga på något sätt, rentav omoderliga. Att kvinnans och moderskapets innersta väsen är att upprätthålla liv till varje pris och under alla omständigheter.
Min övertygelse att abort är en grundläggande sociologisk, känslomässig och praktisk nödvändighet blev ännu starkare sen jag fått mina barn. Först när man gått igenom en nio månader lång graviditet, kämpat för att föda fram barnet, matat det, skött det, vakat hos det till tre på natten, stigit upp med det igen kl sex på morgonen, nästan dånat av kärleken till det samt varit upplöst i vredgade tårar pga det, först då inser man till fullo hur avgörande det är för ett barn att vara önskat. Att moderskapet är en sport man måste ge sig in i med så mycket liv och lust och glädje som det bara går. Och det allra viktigaste är förstås att vara önskad, efterlängtad och omhändertagen av en hyfsat balanserad och sansad mamma. Jag kan helt ärligt säga att aborten är ett av de minst svåra beslut jag har fattat i mitt liv. Jag försöker inte göra mig lustig när jag säger att det tog längre tid att välja bänkskivor till köket än att huruvida jag var beredd att ta livslångt ansvar för ännu en människa, för jag visste med mig att om jag skulle göra det igen- viga mitt liv åt ännu en person- var risken stor att jag skulle tänja på mina krafter och på min uppfattning om vem jag är, vem jag vill vara, vd jag vill och vad jag behöver, tills det brast.
Nåt som jag däremot ser som helgat-och vettiagare för människosläktet som helhet - är vår strävan efter att minimera antalet obalanserade, destruktiva människor i världen. Hur man än vrider och vänder på det tar man ett oändligt mycket större moraliskt ansvar om man avslutar en graviditet efter tolv veckor än om man sätter en oönskad människa till världen".
Jag tycker inte att boken är så rolig som jag hade hört men den är nästan ett måste för varje kvinna att läsa då Caitlin är väldigt klok och får en att känna sig "normal"
