lör 13 maj
Jag önskar att jag var som min dotter, som kan skriva så otroligt vackra och känslosamma texter. Hon har skrivandets gåva. När hon har känslor att bearbeta så skriver hon. Hon har kanske ärv den genen. Min morfar kunde också skriva och min mormors morbror var poet Erik Rimmare. Så hon har det kanske i sig...
Igår var det en tung dag då vi begravde vår älskade morfar. Jag har alltid trott at när man går på en begravning där en riktigt gammal man begrav så sitter mest de anhöriga och snyftar lite grand och det är en fin cermoni på ett långt fall. Men morfra var så fruktansvärt älskad av oss alla och vi saknar honom så mycket så det var inte bara lite snyftande igår. Vi valde alla att ha våra barn med oss då morfar "bästefar" har betytt mycket för sina barnbarnsbarn.
Min dotter hade skrivit en så otroligt vacker text om sin gamlamorfar som hon ville läst upp men hon orkade inte. Hon lade den istället på kistan så att han får med sig den.
Jag har som träningsvärk i hela kroppen....jag måste ha varit riktigt spänd igår. Tänk att en saknad, en känsla kan göra så fysiskt ont....
I går eftermiddag åkte jag och två av mina kusiner ut till stugan. Vi satt där och pratade, mindes och vi kunde nästan se morfar gå omkring där i trädgården. Det var ett otroligt härligt avslut på den dagen....